Barndomen

Allvarsam från dom många nätterna jag tvingades tillbringa ensam på sjukhuset och sammanbiten av den konstanta smärtan från öronvärken. Det var mitt liv fram till jag fyllde fem år.

Mormor Märta och jag tar oss en julsup med sockerdricka. Under min uppväxt utgjorde hon många gånger den enda trygga punkten i mitt liv.

Fotografen, retstickan och profeten.  Lägg märke till hur våra armbågar möts. Mellanbrorsan försatte aldrig ett tillfälle att retas med lillebror. Äkta syskonkärlek.

Fikadags vid Lyckesandsbadet på Öland. Mammas hemmagjorda saft med egenbakade vetebullar och köpta kakor var bland det godaste jag visste.

Skivrelease i mitten på 1970-talet. Jag står i första raden som nummer sex från höger. Körledaren Lars Gutenstedt var även min privatlärare i piano.

Skolavslutning i fjärde klass tillsammans med skolfröken Britt-Marie, min första förälskelse i detta jordeliv.

Barndomshemmet. Kärret bakom huset gjorde pappa om till hockeyplan på vintern och den vita ytan vid uthusen förvandlades till fotbollsplan på sommaren. Bakom den lilla silvergranen kan man skymta min svarta Amazon som jag nästan körde in i ett hus med på fyllan.

Pappa på en av farfars arbetshästar i Stöde. Bakom honom ser man taknocken där han utförde sin flygtur i början på 1930-talet.

Tonåren

På somrarna drog ungdomsgänget från Dingtuna ofta ut i skogen där vi övernattade i våra tält. Lägereld, bira, korvgrillning, akustisk gitarr, sång och sniffa bensin var några av punkterna på dagordningen.

Poserar framför kameran med den kniv jag körde in i bakdelen på den alkoholiserade styvfadern som terroriserade min första flickvän och hennes familj.

Stebbo, Tellon, jag och John-John utanför källarlokalen som var vårt klassrum vid Djäknebergsskolan. Året är 1979 och vi är vid fototillfället höga som skyskrapor.

Franska främlingslegionen

Under fyra dygn förflyttade vi oss 16 mil med full packning i det kuperade sydfranska landskapet. Efter övningen fick vi placera Kepi Blanc på våra rakade huvuden och kalla oss för legionnaire 1ere classe. Jag gick ut som kurstvåa och valde att fortsätta min utbildning vid legionens fallskärmsjägarregemente. På bilden svär jag gruppens trohetsed inför några av legionens högre officerare.

Några veckor in på fallskärmsjägarutbildningen erhöll jag legionens berömda vingar. De korslagda kanonerna var ett bevis på att jag fullgjort vapenutbildningen på legionens granatkastarsystem.

Redo att döda eller dö. Legionens fallskärmsjägare var kända för att alltid vara först ut i strid. Med mordisk aptit inväntade jag ordern, men kriget uteblev och till min förvirring fick jag istället en första kontakt med mitt hjärta.

Fallskärm

Ett av mina första benmontage, man kan skymta videokameran på vänsterbenet. På högerbenet sitter en Nikon FM2. Avtryckaren till stillbildskameran hade jag fasttejpad i vänster hand.

En bild tagen med min fotmonterade stillbildskamera som visar en klassisk kalottformation med mina vapendragare i partygänget PHTH. Vid landningen väntade en kall öl och sedan var det fest fram till morgontimmarna.

Fallskärmsvärlden stimulerade min kreativitet. Här har jag satt fast kameran på en förkortad krycka efter ett tips från min mentor Göran Widenby. På ryggen hänger kompisen Bertil Messing.

Ballonghopp innebar alltid extra spännande landningar utanför hoppfältet. Viltet stod blickstilla ända fram till landningen. De två sista djuren är delvis skuggade av silhuetten från min fallskärm.

1997 blev jag uttagen till svenska landslaget i fallskärmshoppning. Jag var kameraman i grenen skysurfing och Turkiet stod som värdland för den första upplagan av FAI World Air Games.

Fullriggad i fritt fall. Dom dubbla stillbildkamerorna är synkade för 3D-fotografering. Avtryckaren är placerad i munnen och jag utlöser kamerorna genom att blåsa i en slang som omvandlar trycket till en elektroniskt signal. Inspirationen till denna konstruktion härstammade återigen från min mentor Göran Widenby.

BASE

På väg uppför berget Kjerag med äventyrsfotografen Göran Widenby. 1996 frågade han om jag ville hänga med och hoppa fallskärm från en klippvägg. Det blev början på en resa som gav mig en fantastisk milstolpe för min självkänsla. Filmmaterialet blev en dokumentär som visades på svensk och norsk tv.

En av mina bästa hoppkompisar, Anders Sandvik, följde med till Kjerag för att göra sitt första klipphopp. Två år senare förolyckades han under ett träningshopp inför en VM-tävling.

En första bekantskap med kanten. Blickar ner mot landspetsen som sticker ut i fjorden. Den lilla gräsremsan erbjuder den enda landningsytan för en nybörjare.

Förberedelser inför uthoppet vid exit nummer sju, 850 meter över havet. Filmkameror är monterade på samtliga hoppare.

Sista mentala genomgången strax innan uthoppet. Inombords blåser en storm av tankar och rädslor. Utmaningen i det här läget är att omvandla mitt inre kaos till fokus på uppgiften.

En manifestation över glädjen till livet. Det inre stöket är borta. Alla känslor är transformerade till att göra ett perfekt uthopp. I det här ögonblicket är jag ett med universum.

Landningen var lika spännande som uthoppet med klippblock och stenar utslängda över landningsytan.

I båten på väg tillbaka från landningsområdet till campingplatsen infinner sig en oerhörd tillfredsställelse. Köksdörren till Dalai Lamas medvetandenivå. Lycka, empati och kärlek fyller min själ.

Projekt Gaudium

Den 4 oktober 1998 öppnade projekt Gaudium upp dörrarna för allmänheten. Samma dag fick jag besked om att en av mina bästa hoppkompisar, Anders Sandvik hade omkommit i en tragisk fallskärmsolycka.

Ägget innehöll en kubikmeter vatten. Ett litet titthål möjliggjorde för den nyfikne att beskåda insidan där ett konstverk av ett foster flöt omkring i en ljussatt rymd.

Väggen var en drygt tre meter hög gipsinstallation av Henrik Båge. Jag kände mig väldigt hedrad då konstnären valde att sätta ett gipsavtryck av mitt ansikte högst upp på konstverket.

Denna installation i gips var mitt första steg i bearbetningen av min svåra förlossning. Under skapandeprocessen var jag omedveten om den underliggande drivkraften, insikten kom flera år senare när min psykoterapeut påvisade kopplingen för mig.

Rakhyvelmannen var min första serie av känslor uttryckta med hjälp av den svartvita bilden. Jag introducerade denna serie på Barnens Dag och samtalen mellan barnen och dom vuxna roade mig. Barnen för deras frihet i tanken och dom vuxna för deras mentala låsningar.

Projekt Gaudium handlade för mig om att låsa upp mina känslor och återfå kontakten med min kropp. Här med hjälp av experimentell fotografering.

Samtalen med dem som betraktade bilderna var lika givande som den kreativa processen.

Arbetet med Gaudium bjöd på många skratt och en del av bildmaterialet hade en underton av humor, ofta med en burlesk framtoning.

Swedish Aconcagua Expedition

Läger 1 på 5 000 meters höjd. Med hjälp av en satellittelefon kunde jag hålla kontakt med min gravida fästmö i Sverige. I bakgrunden rekar Niclas Lövfelt inför klättringen mot läger 2.

Klättra högt och sov lågt. Höjdacklimatiseringens gyllene regel innebar ett till synes ändlöst vandrande upp och ner för berget med en packning som vägde drygt 30 kilo.

Precis ankommit till läger 2 på 6000 meters höjd, efter en påfrestande vandring uppför dalen som skymtar i bakgrunden. Bilden är tagen dagen innan toppattacken och min fysik är redan lidande av ett begynnande lungödem.

Läger 2. Niclas smälter snö till dricksvatten, en utdragen process i den syrefattiga miljön. I bakgrunden syns Polish Glacier, ett av de sista hindren innan toppen på 6 962 meters höjd.

Efter fem timmars glaciärklättring i hård kyla, starka vindar och totalt mörker bröt solen fram runt halv åtta. Niclas var på väg att förfrysa sina tår och vi provade att värma upp hans fötter i mina armhålor, men han kunde tyvärr inte fullfölja stigningen. Sista biten utförde jag en soloklättring men mitt lungödem förvärrades och jag blev tvungen att avbryta toppattacken 60 höjdmeter från målet.

Tillbaka i Chile med fötter och lungor i behåll gjorde Niclas och jag ett fallskärmshopp från 3 000 meter. Klättringen tog oss till nästan 7 000 meter.

Expedition Viking Tour

I maj 2004 gick expedition Viking Tour av stapeln. Målet var att solopaddla från Kiel till London i syfte att få till ett möte med Sir Richard Branson angående ett höghöjdsprojekt.

Färden gick längs kanaler i så stor utsträckning som möjligt för att minimera riskerna. Dagen var uppdelad i strikta rutiner. Revelj 05.00, frukost, riva läger, paddla 4 timmar, gå i land, lunch, vila 45 minuter, fyra timmar paddling, upprätta läger, middag, sova. Repetera.

Första kontakten med Nordsjön. Väntar på att slussportarna ska öppnas. Nervös inför hur tidvatten och strömmar ska påverka min säkerhet.

Vissa passager var extra påfrestande för nerverna med båtar som for i alla riktningar och arga skeppare som nästan prejade kajaken.

Efter 28 dygn och drygt 600 sjömil nådde jag mitt mål, Tower Bridge i London. Höghöjdsprojektet var en chansning som inte gick hem. Paddlingen blev istället uppstarten på min självbiografi.

Guinness World Records

I maj 2010 gjorde jag ett försök att sätta ett nytt världsrekord i Vertical Run, att springa snabbt nerför en husfasad. Skrapan i Västerås var för låg för rekordet så jag förlängde den med tjugo meter till en höjd av 104 meter. Att lyfta en 600 kilo tung tross med hjälp av en drygt hundra meter hög kran, mitt inne i stadskärnan, var lika spännande som själva rekordförsöket.

Tusentals människor flockades på gatan inför rekordförsöket. Det närliggande konserthuset fick skjuta fram uppträdandet en stund då samtliga fyrahundra gäster gick ut för att se rekordet.

Själva löpturen var trixig eftersom väggen bestod av en reklamvepa som böljade in och ut mot byggnaden.

Adrenalin och glädje. Jag har överlevt och dessutom slagit nytt världsrekord.

Guinness World Record hade sin egen adjudicator, Justine Bourdariat på plats för att godkänna rekordet och dela ut det åtråvärda diplomet.

Världsrekordet genererade ett reklamvärde i redaktionell form motsvarande cirka tio miljoner kronor. MSNBC Today Show ägnade halva sin sändningstid åt rekordet.

Atlantseglingen

I januari 2014 ringde min vän Göran Widenby och frågade om jag ville segla med honom över Atlanten. Med konkurs, stämning och skilsmässa i kölvattnet blev överseglingen en resa i helandets tecken. Vid hemkomsten hade min frustration, ilska och bitterhet stillat sig och jag kunde ta nästa steg på min livsresa.

Fiskelycka mitt ute i Atlanten. Guldmakrill, även känd som mahi-mahi, blev ett välkommet avbrott i konservmatens värld.

Färsk sushi. Firren ligger fortfarande och sprattlar i sittbrunnen. Jag fick dock lite magknip men som tur var smakade guldmakrill lika gott i grytan som i stekpannan.

I tryggt sällskap med kapten Gurra. Dom första fyra dygnen fick han nästan mata mig på grund av min sjösjuka. Jag slapp spy men var helt utslagen fysiskt. På femte dygnet, när den här bilden är tagen, försvann sjösjukan som genom ett trollslag och jag kunde börja njuta av färden.

Bakom kameran

Fälttest av 3D-montage på Nya Zeeland. Nyfikenheten på att fånga den omöjliga bilden gjorde att jag utbildade mig inom olika äventyrliga aktiviteter för att komma nära händelsernas centrum.

Det är inte alltid man behöver vara utrustad med tålamod för naturfotografering. I den här situationen kunde bästa verktyget vara snabba fötter.

Indisk snabbtvätt för elefanter. Efter en halvtimmes intensiv förhandling om priset för att få plåta elefanterna kunde jag sätta igång och jobba i över femtio graders hetta.

Vardagen för en äventyrsfotograf och en fönsterputsare. Huset är den byggnad där jag senare skulle sätta ett världsrekord i Vertical Run.

Den här naturfotograferingen slutade med att apan försökte lägga beslag på min kamera.

Under arbetet med Human Nature tog jag ibland kalkylerade risker för att fånga närheten i bilden. Den falska tryggheten av att titta på verkligheten genom en kamerasökare förstärkte mitt mod.

Hajarna kände av elektriciteten från kamerans batterier och ganska snart var jag omringad av nyfikna blåhajar. Med hjälp av undervattensmontaget motade jag bort dem närgångna djuren som störde min arbetsro. Men efter tio minuter hade jag fått nog, paniken växte och jag flydde upp på båten.

Några favoriter

Att fånga ett ögonblick, att frysa tiden för en bråkdel av en sekund, är ett fenomen jag alltid varit fascinerad av.

Hon var så rädd att hon bad instruktörerna kasta ut henne från plattformen. Den här bilden representerar äkta mod. Att våga och att vinna över sig själv är en kärleksfull handling.

Den här bilden får mig alltid på bra humör.

Ett hoppfält i Florida. Jag slängde upp kameran och brände iväg ett skott på måfå. Resultatet blev en av mina bättre bilder.

Texter

Filmer